En dålig film, ett skämt eller är jag bara fullkomligt galen?
Det var så jäkla märkligt nu när jag var i Washington sist. Jag trodde för en stund att jag höll på att bli galen. Att jag var med i en dålig film eller att jag var sjuk.
Jag var nere och åt frukost i restaurangen tillsammans med andra kollegor, men när jag skulle upp på rummet igen så upptäckte jag att min nyckel var kvar inne i rummet.Jag var utelåst! Istället för att springa ner till receptionen direkt letade jag upp en vänlig städerska på sjätte våningen. Berättade lugnt och sansat att jag var utelåst och om hon kunde vara snäll att öppna rum 6075 till mig. "No problem" sa hon och vi gick mot mitt rum. När hon satte ner kortet i dörren öppnades den inte. Hon fick en röd och gul indikation som betydde att någon var inne i mitt rum. Att dörren var låst inifrån. Scary! Jag menar, vem var inne i mitt rum? Jag blev ganska uppjagad. Städerskan frågade mig om detta verkligen var mitt rum och jag svarade ja, men innerst inne började jag bli osäker. Kunde det verkligen vara så att jag hade glömt bort mitt rumsnummer? Jag tackade henne och tog hissen ner till lobbyn och gick med bestämda steg till receptionen och förklarade läget. Damen bakom disken frågade mig om jag verkligen bodde i rum 6075. "Ja men det kan väl du checka upp till mig, svarade jag tillbaka ganska så irriterat. Det visade sig att dom hade en policy. Hon fick inte säga vad jag hade för rumsnummer. Istället skrev hon ner det på en lapp. När jag läste vilket rum som stod registrerat på mig höll jag på att krevera. RUM 7014! Höll jag på att bli galen? Det klingade så fel. Jag nekade till att jag bodde där. Damen skruvade på sig och erbjöd sig att följa med upp på rummet (7014) ifall att jag var rädd. Rädd? Varför skule jag vara rädd? Ja i så fall för att kliva rakt in i en vilt främmandes rum.
När vi kom ut ur hissen gick vi till vänster. Redan där opponerade jag mig. Detta är så fel. Jag är 100% säker på att jag har gått till höger hela tiden.
Hon vägrade tro mig och precis innan hon skulle sticka ner kortet i dörren var jag en smula nervös att det verkligen skulle visa sig att det var mitt rum. Att det hade slagit slint i mitt huvud. Ja det hade det gjort. Där mitt framför ögonen på mig stod en likadan SAS-väska som jag hade. Shit! Vad hade hänt med mig? Var jag utarbetad? Som tur var så såg jag vid närmare granskning att rummet tillhörde en manlig kollega till mig. Det kunde ju även receptionisten se så vi vände tillbaka.
Hon följde med mig till rum 6075. Knackade. Ingen öppnade. Till slut öppnade hon mitt rum och jag ropade ett högt YES av glädje och letade fram min nyckel och det lilla kuvertet med mitt namn på som ett bevis för att det verkligen var jag som bodde i rummet. Hon bad om ursäkt och lämnade mig i fred.
Jag undrar dock fortfarande om det var någon i mitt rum. Var där ett perverst svin som satt och luktade på mina använda trosor eller var det bara så att dörren registrerade fel? Jag orkade inte bry mig. Det var bara några timmar till pick up och jág letade under sängen och bakom gardinen och duschdraperiet.
Ingen där!
Jag var nere och åt frukost i restaurangen tillsammans med andra kollegor, men när jag skulle upp på rummet igen så upptäckte jag att min nyckel var kvar inne i rummet.Jag var utelåst! Istället för att springa ner till receptionen direkt letade jag upp en vänlig städerska på sjätte våningen. Berättade lugnt och sansat att jag var utelåst och om hon kunde vara snäll att öppna rum 6075 till mig. "No problem" sa hon och vi gick mot mitt rum. När hon satte ner kortet i dörren öppnades den inte. Hon fick en röd och gul indikation som betydde att någon var inne i mitt rum. Att dörren var låst inifrån. Scary! Jag menar, vem var inne i mitt rum? Jag blev ganska uppjagad. Städerskan frågade mig om detta verkligen var mitt rum och jag svarade ja, men innerst inne började jag bli osäker. Kunde det verkligen vara så att jag hade glömt bort mitt rumsnummer? Jag tackade henne och tog hissen ner till lobbyn och gick med bestämda steg till receptionen och förklarade läget. Damen bakom disken frågade mig om jag verkligen bodde i rum 6075. "Ja men det kan väl du checka upp till mig, svarade jag tillbaka ganska så irriterat. Det visade sig att dom hade en policy. Hon fick inte säga vad jag hade för rumsnummer. Istället skrev hon ner det på en lapp. När jag läste vilket rum som stod registrerat på mig höll jag på att krevera. RUM 7014! Höll jag på att bli galen? Det klingade så fel. Jag nekade till att jag bodde där. Damen skruvade på sig och erbjöd sig att följa med upp på rummet (7014) ifall att jag var rädd. Rädd? Varför skule jag vara rädd? Ja i så fall för att kliva rakt in i en vilt främmandes rum.
När vi kom ut ur hissen gick vi till vänster. Redan där opponerade jag mig. Detta är så fel. Jag är 100% säker på att jag har gått till höger hela tiden.
Hon vägrade tro mig och precis innan hon skulle sticka ner kortet i dörren var jag en smula nervös att det verkligen skulle visa sig att det var mitt rum. Att det hade slagit slint i mitt huvud. Ja det hade det gjort. Där mitt framför ögonen på mig stod en likadan SAS-väska som jag hade. Shit! Vad hade hänt med mig? Var jag utarbetad? Som tur var så såg jag vid närmare granskning att rummet tillhörde en manlig kollega till mig. Det kunde ju även receptionisten se så vi vände tillbaka.
Hon följde med mig till rum 6075. Knackade. Ingen öppnade. Till slut öppnade hon mitt rum och jag ropade ett högt YES av glädje och letade fram min nyckel och det lilla kuvertet med mitt namn på som ett bevis för att det verkligen var jag som bodde i rummet. Hon bad om ursäkt och lämnade mig i fred.
Jag undrar dock fortfarande om det var någon i mitt rum. Var där ett perverst svin som satt och luktade på mina använda trosor eller var det bara så att dörren registrerade fel? Jag orkade inte bry mig. Det var bara några timmar till pick up och jág letade under sängen och bakom gardinen och duschdraperiet.
Ingen där!
Kommentarer
Trackback
